Vettefan...

Vettefan...
Daterat: Fredagen den 24:e december 2004 kl 03:29	Läst: 5 gånger
Jag hoppades verkligen på att ipoden skulle fungera igår när jag skulle till körskolan, det gjorde den. Tyvärr regnade så mycket att jag inte vågade ha lurarna i örona, kortslutning å sånt. Det regnade utav helvete, och blåste gjorde det. Full motvind. Har aldrig varit så sen till körskolan förr, hade bara någon minut till godo när jag kom fram. Efter detta cyklade jag vidare till stan för att handla de sista julklapparna. Det regnade då ännumer, men jag ledde för mig själv då jag kände som att guds försök att irritera mig inte funkade, jag cyklade orubbad vidare... Jag har kommit på att jag har handlat en stor del av mina julklappar på akademibokhandlen. Jag borde försöka skaffa lite fantasi... På stan stötte jag på ett par som samlade pengar till någon välgörenhet. En kvinna räckte fram en ros till mig och jag sade snabbt nej tack. Då hände något jag inte väntat. Hon bokstavligen tryckte ned rosen i min hand och sade att den var gratis men att alla bidrag var välkommna. Tja vad skulle man göra, grävde fram plånboken, gav henne en tjuga (hade bara tjugor och 500hundringar, det sistnämnda kändes lite för generöst). Gav tillbaka rosen och sade att jag inte hade någon användning av den, vilket ju tyvärr är sant... Funderade ett tag över denna otroligt bra taktik för att samla in pengar och blev smått sur för att jag inte kunnat se det komma, men i vilket fall så svider inte en 20:a så mycket. Även om jag inte kände mig god eller något efteråt, så var det ju för en god gärning... Med ett kilo godis + andra presenter i en påse anade jag att det skulle bli jobbigt att cykla hem. Självklart hade nu vinden vänt kanske 130 grader, så den ännu en gång klapprade mot mig, lite från sidan nu dock. Vad som jobbigare var, var att det nu bestod av små isbitar som sved satan att få i ögonen. Till på detta hade jag min påse att se till, hade inte ryggsäck (vilket jag ångrar) så den hängde från min hand. Jag ångrade bitter mina tankar på väg in till stan. När jag kom hem var jag dyngsur, men väldigt likgiltig, fukt försvinner rätt snabbt... Mötte mamma precis vid dörren, hon hade tänkt cykla till stan men kom på andra tankar. Någon gång efter dess att jag och bladh cyklat till gbg hade jag en rätt så lång dröm om detta. Det ”scenario” som detta hade utspelat sig vid, till största del, fanns plötsligt framför mig, om än en hel del var förändrat. Naturen påminde om den skärgård som finns strax norr om göteborg. Även om själv stranden jag befann mig på var en sandstrand, låg det kanske hundra meter ut i vattnet en väldig ö som var som ett ända stenblock. Även horisonten kläddes av dessa steniga öar. Ön, som sträckte sig några hundra meter längs stranden, bildade en halvlång kanal mellan sig själv och stranden. Det fanns inga träd på den, utan den enda grönskan var lite gräs här och där i de sänkor där en smutta sand genom tiden har kunnat samlats. Stället där jag befann mig på var en grillplats med träd åt alla håll utom just ut mot vattnet samt snett in mot land där ett stort rött hus var. På denna plats yttrades en massa saker som jag inte minns, men så plötsligt började all action. Från ingen stans dök ett par sandsäcksmurar upp framför huset, ena stunden jag såg dit stod bara huset där, nästa bara var de där. Mellan dessa fanns ett gäng soldater som gömde sig under ett kamoflagenät. De verkade väldigt rädda. Jag gick dit och frågade vad som stod på. De misstänkte tydligen mig för något medans jag gjorde detta, men till slut slutade de misstro mig. Från svaret förstod jag att detta lugna skogsscenario plötsligt förvandlats till en krigszon mot okänd fiende. Jag blev med ens en av soldaterna. Fienden var över allt runt oss. Jag och två andra skulle försöka ta oss därifrån för att skicka efter förstärkningar. Vi lämnade ”basen” och sprang mot en vall några hundra meter bort. Väl framme upptäckte vi att vi endast var två stycken. Vi ropade desperat efter den tredje, inget svar. Vi anropade basen, inget svar där heller. Vi var ensamma. Ljud från våra flanker sade att fienden inte var långt borta, så vi sprang vidare. Det var vid denna tidpunkt underförstått att vi slogs mot zombies, som de hade varit om min vildaste fantasi hade fått bestämma. Helt plötsligt befann vi oss på gången bakom bladhs hus. Helt plötsligt skymtades en fiende längre västerut. Det var ingen vanlig soldat, men den hade en raketkastare. Min vän stod brevid mig med samma vapen. Jag försökte få honom att ge upp siktandet och löpa då jag såg en raket komma mot oss. Han var pucko. Jag sprang. Han sprängdes. Jag sprang tillbaka för att ta hans vapen. Helt plösligt kom dessa fiender springande, och de var inte slöa. Jag började springa runt den krök som vägen gör runt bladhs huslänga. Helt plötsligt befann jag mig bland ett tiotal av våra soldater, alla springandes hals över huvud. Jag stannade snabbt upp och siktade erfaret mot kurvan. Där kom våra fiender. Jag tryckte av, inget hände, jag klickade till någon liten sak på sidan och tryckte igen. En raket for iväg, men det var försent, det var ingen överaskning längre. Fienden jag siktat mot hoppade direkt när raketen satte fart och flöd förbi raketen. Jag började springa. Jag visste att hoppet var ute. Inte ens halvägs upp längs stenåldersvägen blev vi upphunna. En sprang förbi mig mot de framför mig. En annan hög en brevid mig sekunden efter. Sen blev det svart. Jag kom tillbaka till ”baslägret”, men nu tydligen som den oskuldsfulla turist jag varit inna. Jag hade dock fått uppsikt av situationens allvar. Soldaterna var borta. De hade flytt. Mina vänner satt i en taklös humvee. Jag hoppade in och vi brände på åt samma håll som jag gjort när jag följt soldaten. Det gick undan. Vi körde igenom skogen, helt plötsligt var vi på stenåldersvägen. Vi såg dessa zombiesaker runt omkring oss, liken på gatan. Vi brände förbi dem. Enligt min fantasi låg det en ingång till en U-bana i slutet av gångvägen vi färdades på. Vi åkte ned här, stannade på perrongen. Det var mörkt. Det kanske inte var en så bra ide. Helt plötsligt svärmade zombies överallt runt oss. Vi åkte ut på spåret och körde därifrån. Vi kom snart ikapp ett tåg. Det var gult, men liksom sådär äckligt slitet. Det hängde ned svarta taggar av smuts längssidorna, som om de stått oanvänt länge. Det lyste dock svagt inne ifrån. Snart stannade de upp. Vi hade nått nästa station. När vi stannat bakom detta tåg var det riktigt hemskt. Vi satt där i vår humvee helt skyddslösa, men inget hände. Tåget började rulla igen och vi följde efter. Men bara några meter in i tunnlen efter stationen hände något. Tåget försvann rakt in i en vägg. Vi slirade runt och upptäckte att vi befann oss i en återvändsgränd. Strålkastarna lyste ut i det tomma mörkret. Jag vet inte om man kan höra i drömmar, men det liksom kändes att det var något där som kom emot oss, typ ”shwwwiiaaaaooosshhh”. Det blev svart. Nu blev det utbytta roller. Jag befann mig i en liten skyttel med ett antal forskare. Vi försvann snabbt ned mot jordens yta, som om vi inte haft något ärende här utan snarare råkat krascha i området. Vi slog ned, alla var oskadda. Jag skulle just till att gå ut då en kollega stoppade mig. Han nämnde något om vilseledning. Helt plötsligt gick något igång i skytteln. En massiv simulation startade. Helt plötsligt skapade skytteln en hel arme, komplett med små mobila baser, ”kanonbuggys”, helikoptrar och stridsvagnar. Alla rörde de sig ut i naturen. Jag började helt plötsligt flyga (inte jag då, men min syn, typ). Jag åkte snabbt ifrån skytteln och följde sedan en buggy samtidigt som jag fick information om vad som hände. De här zombiesarna uppkom tydligen av något högst intelligent virus (nej virus har ingen som helst form av intelligens…) det här viruset skulle typ ta över jorden, snutten som jag fick se under tiden bevisade detta. Buggyn var väldigt snabbt och verkade i början oövervinnelig. Den hade en stor kanon på flaket och på huven var det något självsiktande superminitorn som liksom var ”torn på torn på torn”. Tre självsiktande saker, en laser, en kulspruta och en något annat” som alla siktade individuellt och utan att någon behövde styra dem. Buggyn’s första kontakt med fiender gick ut på den vrålade förbi samtidigt som killen som styrde tog fram en pistol och skjöt. Han träffade aldrig. Jag blev sur och tänkte ”varför använde han inte sina supertorn?”. Feedbacken funkade. Han lade undan sin picka och nästa gång en fiende skymtades började kulsprutan smattra. Buggyn brände förbi ett par fiender på detta sätt, fick kål på några av dem. Sedan stötte man på ett par egna soldater. De var skadade och ansatta. De nämnde något om att man behövde hjälp längre fram (buggyn utrotade de 3-4 fiender som fanns runtomkring de egna). Buggyn körde vidare och jag lämnade den för att åter åka upp i skyn. Berättarrösten kom åter och berättade att viruset inte bara kontrollerade människor, utan även byggde intelligenta maskiner. Buggyn körde upp för en kulle där en av de mobila baserna sakta rörde sig framåt. Man så hände något. Något flög in buggyn och den sprängdes. Ett fåtal små flygande saker flög runt kullen samtidigt som den mobila basen öppnade eld med ett stort antal vapen. Sakerna verkade plocka upp delar av buggyn. Sedan flög de till en gemensam punkt och började omforma sig. De byggde snabbt ihop sig med varandra och bildade något formidabelt vapen mot den mobila basen. Den mobila basens vapen gjorde ingen skada, allt bara studsade. Den här saken tog sedan och flög med full fart mot den mobilabasen och började slita dess pansar i stycken. Jag kom tillbaka till skytteln. Allt hade bara varit en undanmanöver som skulle hålla viruset med dess undersåtar upptagna ett slag. Vi hade nu lite tid på oss att göra det vi skulle, vilket blivit rätt lönlöst. Vi kunde inget göra mot denna fiende… Vi flydde. Ut ur skogen, över ett fält, började klättra på en skarp formation klippor. Detta blev snabbt obehagligt. Helt plötsligt befann jag mig jättehögt upp på en hal klippa. Det är svårt att beskriva detta exakt, men de av mina kollegor som inte ännu fallit offer för antingen en glupsk zombie eller det långa fallet ned, hade hoppat över på en annan hal klippa. Jag tvekade, ställde mig på huk och hoppade. När jag landade slant jag och var nära att ramla ned. Men jag lyckades kravla mig upp. Den enda som var kvar hade nu hoppat ned i en stor lagun som fanns här innesluten av klipporna. Jag hoppade efter, det var bara 5-6 meters fall. Just där vi landat var det rätt djupt, men större delen av lagunen var bara några decimeter djup. Vi skyndade oss över till andra sidan, något sade mig att inte zombies kunde följa här. Vi kom fram till någon transportanordning. Med ett par vattenflöden som gick in och ut genom klippan. Det fanns tre vägar. Vi visste inte hur man använde dem. Min ide var att man skulle klämma in sig i de hålgångar där vattenflödena gick, men när jag precis konstaterat att de var för små var min kamrat borta. FAN. Upptäckte knappar på klippan, lite som en hiss, men vilken gång ska jag ta?!?!? Tog en på måfå. Bakom mig hade jag transportanordningen på sidorna var det höga murar som höll tillbaka stora mängder sten och jord, framför mig en gång. Gången gick horisontellt in i en sluttning och slutade i transportanordningen. Jag gick ut därifrån. Det var självklart att jag inte var kvar i samma värld som tidigare. Snett fram till höger låg ett gigantiskt hus med massa våningar, kanske tio, lite sådär alpkänsla över det. Man hade storslagen utsikt över landskapet. Gången övergick till en trappa där den var helt ute på sluttningen. Där nere kom lite folk. Jag gick framåt. De började springa mot mig. Viruset var här också… Satan Tog mig tillbaka till lagunen och testade en annan. Kom till ett liknande ställe, höga murar runt omkring, men här var det annorlunda. Det var snarare djupt ned än långt upp på en platå. En bit framåt öppnade sig ena väggen i en massiva 100 meter bred trappa. Jag gick upp. Fram för mig tornade värsta disneyslottet upp. Ett stort antal spiror sträckte sig mot himmelen, massiva murar gav en mäktigt intryck och storslagna trädgårdar visade på välgång. Till vänster om mig stod en yngling med en krona och lutade sig över räcket till en vallgrav. Jag gick fram till honom. Han sade något om att allt höll på att störta för honom. Hans folk var olojala mot honom och hans hatade kusin skulle troligen döda honom när som helst. Då dök någon upp nedanför trappan, på motsatt sida av där jag kommit ifrån. Figuren påminde om svartepetter och hade ett armborst med viket han sköt skurar av pilar mot oss med. Vi hoppade undan alla pilar. Svartepetter ropade högt. Våra gamla zombies dök upp från andra hållet. Vi sprang mot transportsanordningen, ständigt hoppande och duckande pga. alla pilar. Tillbaka i lagunen, prinsen klarade inte det. Testade tredje vägen. Befinner mig i min säng. Den infraröda visaren som lyser på taket visar att klockan är strax över nio. Ligger och funderar över min dröm i någon halvtimma, sen går jag upp. Enligt klockan vid mitt fönster är hon nu halv 12. Jävla pissinfrarödahightechklocka! Tänkte att jag skulle skriva det här direkt, men pallade inte. Mamma, syrran och hennes pojkvän kommer någon timme senare. De har köpt en sodastreamer. Mums. God Jul