Förbannad nästan utan censur

Förbannad nästan utan censur
Daterat: Lördagen den 12:e februari 2005 kl 01:31	Läst: 5 gånger
Så sitter man slutligen här efter någon timmes hemfärd från en fest som gav föga kul, men massor av tänka. Varför är folk så jävla stolta, varför kan de inte bara lära sig att svälja sin stoltet. Var på förfest. Diskussionen gick över till djupare saker. En vän berättade en massa saker som jag aldrig hade kunnat tänka om honom. Verkar som att jag inte är ensam om att dölja mina känslor. Hursomhelst kom vi fram till en annan vän, som vi skulle förfesta hos. Diskussionen fortsatte (efter en del irrelevant) och kom in på politik. Det slutade med ett två mot en läge, där våra ”inte dra alla över en kant” filosofi kom i konflikt med den andras ”egen erfarenhet” grejs. Det skapade lite stämmning. Sedan gick det över till känslor och stuff igen. Delvis diskuterades om mig samt min omkrets, delvis de andra i sällskapet. Det visade sig att en person jag knappt känner, kände mig bättre än mina äldsta vänner. Men så till det intressanta (om det inte redan har märkts så är jag väldigt alkoholpåverkad, vad roligt), det uppstod en rejäl konflikt påväg mot kvällens slutmål. Över en jävla lite öl. Person ett till värden (precis efter att ha lämnat förfestarvärdens hus)(generaliserat eller något, jag minns inte exakt, ställ inte så jävla höga krav okej?): Jag tog en öl att dricka på vägen okej? Person värd till person ett: Blabla, nej, det var mina föräldrars öl, jag fick bara ta 2 + 2 till er 2. Detta skapade en så otrolig konflikt, fattar inte hur det kunde hända. Jag tror inte jag skulle dra in mig själv i något sådant... På väg mot stan agerade jag medlare mot dessa två personer. De sade både att ”åååh, vi är olika med vi är bra vänner”, men samtidigt dissade den andres syn på det hela. Jag blev sakta mer och mer frustrerad. Vid skånska nation (ellernågot)(tror jag) blev jag förbannad för att ingen ville ge sig. Den ena sade ”vi sticker till en bar och snackar igenom detta”, den andra sade ”nej vi följer våra planer och sticker till diskot, där vi super oss fullare än vad vi redan är och sedan blir allt bra”. Jag ställde min cykel och sade att jag inte orkade mer. Bad den andra att ställa sin cykel samt att den tredje att den skulle dumpa tygpåsen med öl och cider burkar/flaskor någonstans(påsen var gjord av personen själv och det skulle därför inte vara så lätt. Det slutade med att dessa två plötsligt förlät varandra för en sekund (jag var väldigt öppen med min irritation för ögonblicket). Personen med påsen satt plötsligt på cyklen och personen som ägde cyklen vek in i en gränd för att dumpa påsen. Jag hade låst min cykel. De satte sig på den andra cyklen och cyklade iväg. Jag som hade låst min cykel hamnade på efterkälken. Nycklarna trasslade ihop sig och vägrade sammarbeta. Men så slutligen fick jag fram rätt nyckel, låste upp och stack efter. När jag hunnit ifatt dem sade jag surt att det inte var rätt. Jag, packad som fan, fick skynda rejält efter dem. Hur kul skulle det bli om jag körde och föll, skadade mig som fan?. Vid passerandet av botans ingång beorade jag halt. De stannade. Jag sade att jag inte tänkte utsätta mig för detta. Jag skulle gå till basilika, punk slut,. Jag rekommenderade att person med cyklen gjorde det samma. Han ställde den, men ångrade sig och tog den igen. Helt plötsligt var det jättebråttom till basilikas happyhour. Det slutade med att jag gick med på att vi skulle ta oss dit snabbt. Jag sprang så snabbt som man kan springa i fullan. Den ena kom efter på cykel, den andra till fots. Den till fots kom ikapp och vi gick in till den tomma kön till basilika. Personen med cyklen skulle troligen parkera den. Jag visade leg samt vipkort för vakten, betalade vip pris till kassörskorna (behövde inte visa vipkortet, vilket var konstigt(onödig sidnote)). Ställde mig för att vänta i trappan. Person 1 gick in för att hinna med happy hour (fortf. ½timme kvar). Väntade 5-10 min. Perosnen med cyklen kom ej. Vad fan gör man. Jag ville gå hem. Gick nonchalant (hur fan det nu stavas) ut genom entren och mumlade att jag skulle se var min vän tagit vägen. Då jag inte kunde se honom gick jag in genom entren igen, lika nonchalant. Väntade lite till. Gick in för att leta reda på personen som var inne. Blev stoppad av en vakt som sade att garderoben var åt andra hållet (men jag ville ju hem), sade att jag inte skulle stanna länge och blev framsläppt. Gick till ”efterbaren” där jag skulle kunna gå ut (inom inspärrning) och kolla efter cykelpersonen. Den var stängd. Gick in mot dansgolvet (där jag redan varit) för att kolla efter den person som så vårdslöst förvsunnit in för en happy hour. Hittade denna och sade att vår vän var borta. Efter lite snack med en polare gjorde denna person samma koll som mig, gick för att kolla om man kunde gå ut och spana. Efter ytterligare lite snack med polaren i baren gick vi till entren och han stack ut för att kolla (efter snack med kassörskorna). Kom tillbaka och medgav att han var borta. Jag sade att jag var besviken och skulle gå hem. Han ville inte lämna sina cider så vi skiljdes. Så började resan hem. Jag började gå hemmåt, utan tvekan den första som lämnade basilika den kvällen. Då den officiella utgången inte öppnat gick jag ut genom entren. Kunde inte gå genom kön, då där stod folk. Så jag hoppade över vipsnöret och passerade de två vakter som stod där. Gick runt och passerade entren med kö och allt då jag gick åt andra hållet. Gick till min cykel och började fundera. Skulle jag gå hem till perosnen som lämnat oss och säga hur jävla besviken jag var, eller skita i det. O ena sidan så hade den andra fått reda på detta, å andra pallade jag inte. Jag gick hemmåt när jag skaffat min cykel. Hemfärden var intressant. Jag skiftade mellan flera olika synesätt på allt som hänt. I början var jag bara förbannad (vilket höll i sig) och besviken. Detta gick genom flera steg till att jag bittert accepterade allt som hänt. De är bara människor, så vad kan jag skylla på dem. Detta handlar ju inte om mig i vilket fall. Men är det så här livet ska vara? Kanske jag gör rätt i att isolera mig? Till slut kom jag fram till att jag hatade allt, även om jag inte kan hålla något emot det, samtidigt som jag älskar det. Det finns inget som kan dra mig ifrån dessa personer (gäller i princip alla). Men ändå så avskyr jag alla. Kul för alla som läser detta. Aja, ni är i alla fall inte ensamma. Detta må vara en massa fyllesnack, men det är seriösa tankar. Jag är fly förbannad på allt just nu. Imorgon ska jag på fika. Jag ska vara hos fredrik om ca. 12 timmar. Jag borde nog sova. Men jag har lovat mig själv att jag inte skulle falla in i detta då jag satt och funderade, under en paus, på vägen hem. Jag skulle antingen spela wow med andra vänner (som sagt att de skulle spela nonstop hela helgen, vilket jag inte tvivlar på att de gör), eller spela lite nattbasket. Då jag inte kan registrera i wow, får det bli basket. Eller iof, nu kanske det funkar. Idk, bye.