Båla majs på ett brinnande hjärta

Båla majs på ett brinnande hjärta
Daterat: Fredagen den 28:e januari 2005 kl 17:28	Läst: 6 gånger
Sittandes med en påtaglig kaffelukt, stirrandes ut genom fönstret kan jag konstatera att jag saknar mycket. Jag skulle vilja säga att jag är unik, eller inte normal, eller något. Men det vet jag inte funkar. Som jag brukar säga ”det är onormalt att vara normal”. Det är kanske lite överdrivet att säga att alla människor är unika, men det pekar åt det hållet. Trots detta, visst fan känner man sig speciell? Alla har sina problem. Vissa klarar dem, andra inte, och det märks rätt bra på vilka som är vilka. De som inte klarar sina problem försöker utge sig för att vara ”speciella”. Nu säger jag inte att alla som vill leka alternativa känner detta, för det kan även bero på annat t.ex. trend. I alla fall, man utger sig för att vara speciell. Man tror att endast man själv sitter så djupt i skiten som man gör. Därför vill man visa detta, alltså att man är speciell (vilket problemen gör en) och därför blir man som man är. Varför skriver jag nu detta? Jag upptäckte idag en sak som tillhör ett av mina största problem. Idag strax efter att ha slutat religionskunskapen kom jag att tänka på att jag väldigt sällan känner gemenskap. Är inte detta konstigt. Jag har alltid tyckt att det har varit viktigt att vara ”trygg”. Jag har alltid varit väldigt mån om att inte skada relationer osv. till den milda grad att det antagligen hindrat dem från att utvecklas. Jag har vänner runt mig, har alltid haft. Men så kom jag på att jag väldigt sällan känt denna trygghet som gemenskapen innebär. Jag måtte ha stått naken i kylan utan att tänka på det. Inte konstigt att mitt att jag är som jag är. Gemenskap betyder väldigt mycket. Man kan tydligen ha vänner utan att njuta av den. Undrar om detta kan ha något att göra med min extrema rädsla för att folk ska döma mig. Döma kanske inte är rätt ord, men jag gillar faktiskt inte att folk har tankar om mig över huvudtaget. Jag vill liksom kunna leva utan att någon lägger märket till det. Mitt liv blir en paradox, för detta är omöjligt. Jag tror inte att jag är ”annorlunda” i andras ögon, och det hoppas jag verkligen för det är det jag anstränger mig för att vara (rädslan för att folk ska tycka saker). Jag tror inte heller att folk uppfattar mig som en ”normal” person (gillar inte utrycket, men det passar in så fint) för det försöker jag inte heller. Jag vill utge mig för att vara mig själv, vilket visserligen strider mot min vilja att inte folk ska tycka olika saker om mig. Men gällande vissa aspekter av mina problem kan jag vara väldigt övertalande mot mig själv. När jag bestämt mig för att göra något följer jag det. Ett exempel är när jag bestämde mig för att ändra(kanske snarare skapa) min stil. Ett mycket bättre exempel är denna dagbok, detta är kanske det mest personliga inlägget hitintills och trots min rädsla för att vad folk ska tycka känner jag inget motstånd alls då jag varken klickar i EGP eller P på det. Jag är en tyst (ospontan(=trist?)), blyg (rädsla för tycke), stel (på grund av allt möjligt) och insnöad (jag kommer ingenstans och ingen vet vem jag är) person. Jag vill mycket med livet, men är lite osäker på vart och definitivt hur. Jag är inträngd i en hörna. Men jag har hopp, och tur är det. Det börjar dock bli lite sent att hoppas på personlig mognad. Djur blir dock plötsligt agressiva av sin rädsla när det blir instängda i ett hörn. Som ett sista försök att överleva ser de faran i ögat och möter sitt hot. Jag kanske kan förmå mig själv till att göra samma sak när jag väl förlorat hoppet. Kanske kan min bestämdhet rädda mig då. Frågan är om detta ska behövas, ska livet vara så svårt att man ständigt (mina problem är ytterst vardagliga) måste agera under detta tryck. Vet ju inte om jag bara är en mes eller om jag verkligen har ”större” problem än andra. Men jag är lite skeptisk till det första problemet, folk verkar inte ens ha funderat över sådana saker som ständigt tynger mig. Samtidigt oroar de sig över saker som jag prioriterar ned. Och som jag skrev innan, ibland så går det förbi helt utan en tanke, som detta inlägg. Jag bryr mig inte i just detta fallet, men annars gör jag. Är det inte såhär det ska vara normalt, och som alla andra upplever det? Efter att ha skrivit allt detta, vilket strukturerat mina tankar, kommit att tänka på att jag nästan ser mig som lite speciell ändå. Tanken har även kommit förut. Alla är olika, men jag är lite mer. Detta är inget jag vill tvingas tänka, för det är en teori som helt bygger på perspektiv. Perspektivet mot mig själv är det bästa möjliga, perspektivet mot andra är ungefär noll. En sak är dock säker, jag tänker inte utge mig för att vara speciell (detta dagboksinlägg hade verkligen inte det syftet ;). Jag ska kommer att fortsätta göra vad jag alltid har gjort, vänta på det goda. Jag är förbannad på mig själv, men jag har ändå gott självförtroende i flera avseenden. Nu pallar jag inte skriva mer. Out. BTW skrev nyss rubriken, d.v.s. efter resten, och jag kom att tänka på en sak. POPCORN!!! mums =D