Jag vill

Jag vill
Daterat: Måndagen den 4:e april 2005 kl 20:06	Läst: 3 gånger
Jag förstår inte hur folk kan skriva bra låttexter. Jag står ordlös så fort jag försöker. Jag fattar verkligen inte hur folk kan skriva texter om onödiga simpla saker som saknar betydelse. Jag vet inte ens vad jag ska skriva om. Jag avundas alla de som det bara kommer till. Att kunna få ut lycka av simpla saker. Vilken god ide. Varför bry sig om kultur, trender, karriär, relationer, spel och underhållning m.m. Det vore så mycket lättare om man kunde bli lycklig av att räkna förbipasserande människor, peta näsan eller sitta och tanklöst glo på något. Det kan inte jag. Frihet lockar. Jag börjar nästan tro att detta är någon skum vårkänsla, det känns som att allt är så skönt, men ändå inte. Det verkar ibland som att folk har det så lätt, att ingen behöver kämpa för sina framsteg. Livet leker och sånt. Det kan det inte göra, det får det inte göra. I sådana fall skulle jag bli extremt avundsjuk. Livet måste ha sina hinder. Dessa måste övervinnas av vilja och självkontroll. Jag hoppas att jag inom en snar framtid kan odla tillräckligt med sådan vilja, viljan att leva ett bra liv, för att få min vilja igenom. Jag hade planerat att vara ett rivjärn mot mig själv idag. Få saker gjort! jag har blivit för lat på sistone. Så sitter jag här och skriver istället. Men det finns en skillnad mellan detta och eventuellt annat dräggande jag skulle kunna göra, detta samlar tankar, saker som gör att man växer som person och sånt, förhoppningsvis. Därför kan det vara väl motiverat. Jag äter banan/chokladglass med kolasås, men kolasåsen smakar inget. Had jag varit en bra poet hade jag kunnat skriva detta med stor inlevelse, känslor inbäddade i texten genom liknelser och litterära bilder. Då hade jag kunnat få beröm. Men nu är jag bara stela jag, och det är jag nästan glad för. Det känns bra att bli oförstådd, ytterliggare ett steg i isolationsprocessen. Jag är inte svag. Jag är smart och i mina bästa år. Jag måste lära mig att koncentrera mig. Sport är ett bra exempel. Jag har alltid litat på en konstig form av tur. Jag har siktat och skjutit, ibland har jag träffat mitt i prick, ibland inte ens i närheten. Det går därför fram och tillbaka med mina prestationer. Men på senare tid har jag upptäckt att en ordentlig viljestyrka kan tvinga mina sinnen att (nästan) alltid träffa mitt i prick. Randomfaktorn sätts ur spel. En annan sak som är vårens fel är det jävla sköna vädret som får en att vilja spela bollspel. Men jag kommer inte kunna göra detta förns senare, om jag inte ska bryta min rivjärnsteknik. Mina föräldrar blir sura om jag spelar ensam mitt i natten. De tror jag kommer bli mördad av någon galning. Jag tycker det är larvigt. Jag har inte gett upp