Livet från den snövita sidan

Livet från den snövita sidan
Daterat: Söndagen den 13:e mars 2005 kl 21:14	Läst: 4 gånger
Jag har verkligen skitkass översikt över de kommande veckornas skolarbete. Vet att jag har en massa saker att göra, men vet inte vad som är före/efter påsklovet. Jag kanske kommer att få jobba satan nu i veckan, fast vänta, det kommer jag få ändå, matten är på tisdag. Ugh I fredags ringde jag ännu en gång Tetra Pak och lyckades komma fram till en tid för anställningsinterjuv, nämligen onsdag. Ännu en sak att göra. Fredagskväll blev väldigt lam pga. ett väldigt inrriterande mindre illamående, vilket sänkte min festlust rätt fett. Lördagskväll var roligare. Först en och en halvtimmes biljard och några öl på paradis, sedan ytterligare en och en halvtimmes biljard och ytterligare en öl hos Fredrik. Jag satte ett par fina svåra (en var enligt Fredrik omöjlig) stötar, men misslyckades till tusen med alla som varierade mellan lätt till ”lite tufft men borde gå i”, blev väldigt irriterande. Men så på slutet, i det sista gamet, fick jag en väldigt svår chans att vinna mitt sista spel. Vi spelade mindball (går ut på att man bara har 9 bollar, man får bara sikta med vit på den lägsta (om man missar den och sätter nian förlorar man, om man bara missar den får den andre lägga bollen vart som på planen) och man ska sätta nian för att vinna) och det var tre bollar kvar, 7, 8 och 9. Den vita låg nära ett mitthål, 7an låg på väg mot ett hörn på motsatt sida (lite åt höger), 8an låg 30*+ till vänster från 7an (bakom) sett från vit, sedan fick man gå 30*+ för att komma till nian som låg nästan mitt emellan 8an och hörnet. Vad jag skulle göra var alltså en ”dubbelskarv”: träffa sjuan så den gick fint åt vänster och knockade till 8an så den ungefär samma vinkel som den vita hade haft först, och slutligen skulle denna pluppa till nian så att den gick rakt och fint in i hålet. Jag klarade det, nuff said! Idag har jag varit och åkt snövbräda på vallåsen. Då min pappa inte är någonvidare smart, lyckades han få alla att bli av med varandra genom att säga att han skulle åt ett håll, sen säga ett annat och slutligen åka något annat håll. Jag väntade vid det ”andra”, men sedan började jag åka själv då ingen kom. Vi träffades sedan där jag åkte, och åkte i denna backe hela tiden, för att göra det lätt för oss. Vallåsen har expanderat rejält sedan när jag var där sist för 3 år sedan. En helt ny backe (+ en massa små mellan denna och den stora gamla), en väl utbyggd snowboardpark med kanske 6-8 rails, några mindre hopp + ett gigantiskt sådant. Jag testade detta väldigt tidigt, mitt tredje åk eller så och upptäckte att mina erfarenheter från de mindre men rätt lika hoppen i tjeckien inte gick ihop bra med detta. Ramlade tre gånger innan jag fick in det och kunde klara det, gjorde massa hopp men fick aldrig riktigt med luft under brädan (till skillnad från mina två första hopp då jag flög som satan(undrar om satan kan flyga). Framemot slutet gjorde jag en vurpa som nog såg väldigt kul ut, om någon såg den. Jag skulle åka av en vall på 2m som skiljde backen från ett gammalt liftspår. Då det var ett 3-5 dm djupt dike precis brevid vågade jag inte åka rakt ned, brädan kanske skulle brytas eftersom det var ett väldigt snävt litet dike, så jag åkte snett ned. Det gick ned, sedan gick det upp, men det stannade inte riktigt där det skulle. Ett mindre balansfel fick mig att åka på tailen 5 meter (det som var det coola, jag hade NÄSTAN balans där också) och sedan trilla bakåt. På något konstigt sätt fick jag in min högra arm bakom ryggen när jag föll. Det kändes inte skönt, hade jag varit op hade den nog gått ur led, men jag är en seg jävel och någon minut senare var jag uppe igen. Framemot slutet bestämde jag mig för att göra ett försök på det minsta railet. Första gången kom jag inte riktigt in rätt och dessutom såg det ut som att det låg en stor snöklump just där jag planerade att åka, så jag bangade. Andra gången var jag helt bestämd att i alla fall glida över dess (fatta så nära jag var att skriva dra över) första del snett från sidan. Men jag kom in lite fel igen så det blev bara ett väldigt dåligt hopp precis brevid + en väldigt dålig landning som resulterade i en del rövont för min del. Det var dags att kasta in handuken, detta var pinsamt. Jag fick köra hem, vilket var ett väldigt bra test på vad robin och niclas sagt, att det skulle vara påfrestande att åka en sträcka av denna längd. Men jag måste säga att även med 2 minusgrader som krävde stor uppmärksamhet på väggreppet samt en del snöbyar, var det inte så jobbigt. Körde fint, lugnt och uppmärsamt hela vägen ;) Arma Carina =/ Nu ska jag räkna matte, tror jag.